"En klyscha är nästan aldrig fel"

Vi ska ju snart ha nationellt prov i Svenska B, förra veckan fick
vi texthäftena. Där fanns det en artikel som satte ord på hur jag
känner ibland, eller kanske ganska ofta till och med.

"Struntprat associeras ofta med klyschor, och sådana vill Viveka Adelswärd slå ett slag för i sin bok. Klyschor är ju slitna fraser som har använts så mycket att de kan uppfattas som meningslösa och tomma. Men klyschor behöver inte alls vara fel, de kan ibland ha en vettig och viktig funktion, tycker Viveka Adelswärd.

- Klyschorna har fått oförtjänt mycket stryk. När man behöver tala, eller skriva, om det som är svårt att ta upp, som när någon drabbats av sorg, är det bra att kunna ta till väl använda och beprövade standarduttryck som att man "deltar i sorgen". Det är ett sätt att uttrycka sin medkänsla och ge tröst när man kanske saknar ord.

Tidigare var sådana artighetsfraser självklara, i dag känner många att de måste kunna "prestera" något bättre. Vi lever i en originalitets­kultur, menar Viveka Adelswärd, där kravet att hitta på något originellt att säga lätt blir så stort att det överskuggar själva syftet med att förmedla något till en medmänniska i kris.

- Det blir lite fel fokus om man står där och bara tänker på hur man ska undvika att låta banal. Jag förstår inte riktigt varför de traditionella fraserna döms ut som tomma och oäkta. Skulle någon kalla uttrycket "jag älskar dig" för en klyscha?"

Jag känner faktiskt ganska ofta den där pressen att behöva prestera
något bra när man säger eller skriver något till någon. Man måste visa hur bra
och originell man är. Men jag har ibland vädligt svårt att sätta ord på vad jag
tänker och känner, därför blir det väldigt jobbigt med pressen. Därför fick
den här artikeln mig att känna mig lugnare, nu önskar jag bara att
alla andra också kunde läsa den och börja tänka sådär så att
man inte känner sig dålig bara för att man skriver det, som
de beskrev det i artikeln "tomma och oäkta
uttrycket" att man beklagar sorgen t.ex.

Du hittar hela artikeln här.

Jag hoppas att jag inte är ensam om att känna såhär!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0