ellenlundstrom

Okej, nu ska jag berätta om någonting som jag stör mig på, som
jag tycker är väldigt jobbigt. Ända sen jag började gymnasiet, säkert
också innan det har jag verkligen kämpat för att få bra och självklart
det högsta betyget. På prov, i slutbetyg, överhuvudtaget helt enkelt.

Det var väl på gymnasiet som det började ordentligt, jag gick
nämligen ut ettan med MVG i alla kurser utom en. Efter det och även
innan det förväntade sig alla att jag skulle få MVG. Fick jag då VG,
vilket ju faktiskt hände, så kom alltid frågorna. Varför fick jag inte
högre? Varför fick någon annan högre? Därför var det så sjukt
jobbigt när jag såg ett VG som resultat på ett prov. För jag
kände mig misslyckad, jag skulle ju ha MVG.
Men vadå? VG är ett väldigt bra betyg!

Det är nog nu i trean som jag har insett att jag inte behöver ha
MVG på alla prov och i alla kurser. Jag kan ju också känna ibland när
jag skriver ett prov att det inte gick bra och då förväntar mig typ VG.
Det är ett stort framsteg för mig, att kunna acceptera att få lägre
betyg än MVG. Så idag när jag ser ett VG på papperet känns det
inte lika dåligt som det kändes förut. Jag kan fortfarande känna
lite besvikelse men då tänker jag på och intalar mig själv att
det är ett bra betyg. För det är det ju verkligen!

Men grejen är att, även fast jag kan acceptera ett lägre betyg
så kommer ändå frågorna. Varför fick du inte MVG? Va, fick jag
högre än dig? Då kommer de där känslorna igen. Misslyckande.
Besvikelse. Varför har vi människor ett så stort behov av
att jämföra allt och alla hela tiden?

Misstolka nu inte det här inlägget. Jag är väldigt nöjd med
mina betyg och jag är verkligen inte ute efter att skryta. Det
jag försöker förmedla är att det blir en sån fruktansvärd press
på att få höga betyg, bara av den där lilla kommentaren som
"Varför?" eller av blicken man får eller av det lilla fnisset som
inte går att hålla tillbaka. Jag har säkert råkat få någon att
känna så här också och då ber jag så hemskt mycket om
ursäkt! Det var absolut inte meningen.

Jag vet också att jag inte är ensam om att
känna så här. Jag ska inte nämna några namn
men jag har pratat med några om just det här.

Jag kände bara att jag behövde få ut det här ur systemet,
ingen behöver känna sig träffad, skyldig eller något. Jag har
bara en önskan om att inte behöva bli lika granskad,
jämförd eller "placerad i ett fack".


Tack för mig och förlåt om jag sårar någon.